Det finns de som aldrig ber om ursäkt någonsin, inte verbalt, inte kroppsligt. Och sen finns det dem som ber om ursäkt för ALLT de gör, känner sig stora som elefanter trots att står i ett hörn och gör sig mindre än vad de egentligen är. Det provocerar mig, samtidigt som jag förmodligen tillhör den kategorin människor som jag blir provocerad av. Passiv flickighet eller jantelagstrams som uppmuntras och applåderas, vem vet. Personlighetsdrag kanske.
Jag dras i alla fall som en magnet till människor som visar med hela sitt väsen att de har tillgång till alla platser de kliver in i. Människor som spretar åt alla håll, som på olika sätt är fel i sin miljö och vackra och stolta. De som till min motsats krockar med andra och står för det. Jag tror att jag har en hemlig önskan om att de en gång ska lära mig hur man gör. Hur man kliver in i ett rum och aldrig någonsin ber om ursäkt för att man existerar.
Någon som inte tycks göra det är kvinnan på Youtube-klippet ovan. Med henne tänkte jag inleda den här bloggen. Den stolta hållningen och magiska rösten ska sätta ribban och påminna mig om att jag aldrig någonsin ska göra mig mindre än vad jag är. I skrivande stund inser jag att det kanske är det detta handlar om. En del av ett personligt projekt att våga gå in rak i ryggen och ta sig utrymme på en plats där man är nykomling. Fiktiv eller verklig i fysisk mening. I detta fall en väldigt diffus plats någonstans i luften, EN BLOGG.
Mina vänner, lyssna på Shirley Bassey och låt dig inspireras!
