Jag har länge letat efter den perfekta
tanten. En låtsasfarmor som talar om för mig att man kan vara
gammal och skruttig och samtidigt vacker och knäpp och skitig och rufsig i håret. Någon som dansar omkring i vardagsrummet där det
ligger kläder på golvet och dammtussar i hörnen. Någon som
skrattar rakt ut och högt åt alla stressade ansikten som försöker
täcka över sig själva med lager av kemikaliska grejs för att
dölja ålderdomens tecken. En tant som är klok nog att lägga sin
tid på annat än att bry sig om vad man förväntas och inte
förväntas göra.
Jag har känt ett behov av att träffa en sådan
kvinna som jag kan identifiera mig med. Och jag har under dessa år
aldrig träffat på henne. Har tänkt att hon kanske inte finns och
att jag därför måste hitta på henne, som en karaktär i en film.
Hon skulle ha grått, långt hår i fläta, rynkiga händer, något
trötta, men lyckliga. Händer som varit på många platser, känt
och tagit på saker som de velat ta på, kloka och utforskande och
fina. Stolta. Hon skulle ha ögon som lyste av visdom och hemligheter
och drömmar och liv. Livskraft som inte bara tillhör det förflutna.
Som tur var sprang jag på denna film.
Om en fantastisk kvinna vid namn Birgitta Stenberg. Jag har inte läst
hennes böcker och jag kände inte till henne innan jag såg filmen,
men jag grät lyckotårar under hela biobesöket och rekommenderar
den starkt!
